Under ett besök på en av Sveriges större rockfestivaler tog
jag en paus från det solgassande infernot framför stora scenen. I min ålder finns det en gräns för hur metal
man tycker vätskebrist i kombination med distade gitarrer är. En cola och ett
toalettbesök senare stod jag i skuggan framför en mindre tältscen där det
pågick hårdrockskaraoke. En skränig konferencier försöker skapa stämning och
locka upp sångare på scen. Två kvinnliga besökare identifieras och
tvångsapplåderas upp. Förläget tar de plats vid mikrofonen.
Visa pattarna!
Jamen nej och suck, en skränande idiot, vem var det?
Visa pattarna!
Men vänta, kan det vara sant? Är det konferenciern som står
och manar på publiken? Ja, det är det. De två kvinnorna ser ytterst besvärade
ut. Jag tittar mig omkring, letar efter andra blickar som bekräftar hur vidrig
situationen är. Mannen jämte mig, endast iförd shorts, solglasögon och
cowboyhatt har blicken fastnaglad mot scenen.
Visa pattarna!
Äsch, skit i det, det är ju hårdrock, sånt hör till säger
min överförfriskade tältgranne när jag senare berättar om händelsen. Utan att
dela grannens mer lättsamma attityd kan jag bara hålla med. Unken kvinnosyn hör
lika mycket ihop med hårdrockskonsert som avslagen öl och kissdoftande
buskage. Det är normalt här. En kvinna i
publiken skickar upp ett brev till Whitesnakesångaren Coverdale på scen, han läser
högt: ”Thank you for you voice”. Han ler ett solarieleende, som måste fresta på
senaste ansiktslyftet, mot den säkert 20 år yngre kvinnan och säger: ”Well
thank you for your tits”. AC/DC låter publiken sjunga textraderna, ”She got the
Jack [slang för gonorré]” om och om igen. Under tiden filmas kvinnor i publiken
och projiceras upp på den ofantligt stora skärmen över Ullevis scen. Likabehandlingsplaner
tycks obefintliga i hårdrockens värld.
När jag mot bakgrund av hårdrockens obefintliga
självsanering av sin egen kulturyttring vänder blicken mot den icke-digitala
spelkulturen blir jag förhoppningsfull. Spelkulturen har nämligen också problem
med likabehandling. Spelhobbyn domineras av män, avseende såväl konsumtion som
produktion. Mycket av det innehåll som
görs till rollspel, brädspel och figurspel exkluderar kvinnliga karaktärer och
i den mån de finns är de ofta sexualiserade porträtt av kvinnor som framställs.
Till skillnad från hårdrocken ser dock spelhobbyn sitt eget
problem och det finns en rad positiva krafter som arbetar aktivt med att
förändra kulturen inifrån. Nyligen genomfördes i Göteborg konventet GothCon,
spelkulturens motsvarighet till Sweden Rock. På GothCon har man arbetat aktivt
med att förändra spelkulturen. Dels arrangeras speciella feministiska event
under konventet, dels väljer arrangörerna bort arrangemang som de inte bedömer
håller måttet avseende likabehandling. Till Västnytt säger Alexander Hallberg,
konventets ordförande, att man tackat nej till arrangemang där spel inte innehållit
kvinnliga karaktärer. Ett aktivt ställningstagande som man bara kan beundra
arrangörerna för. Deltagandet i hårdrockskulturen är för mig beroende av en rad
förbehåll, jag kan inte säga att jag lyssnar på vissa band utan att samtidigt
påpeka att jag inte står för vissa delar av texterna eller tycker skivomslagen
är patetiska. Jag är därför närmast personligt tacksam över att GothCons aktiva
likabehandlingsarbete gör det möjligt att helt enkelt säga: ”Jag är spelare”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar